Många känslor i kroppen, hopplöshet, förtvivlan och hjälplös. Det senaste dygnet har varit en berg- och dalbana för mina känslor. Det verkar som om det var mensen jag fått, dock en lindrig. Även om jag vill minnas att jag upplvet alla de senast menstruationerna varit lättare än än innan min graviditet. En "riktlig" dag sedan lättare blödning i ca 2 dagar. Men idag känns den "lättare" än tidigare. Men det kankse inte har någon betydelse.
Igår tog jag mig äntligen modet att ringa Barnmorskan, det känns som om denna vecka/månad har varit ännu ett teckan på att jag faktiskt inte fungerar som jag ska. positivt ÄL-test 3-4 dagar innan mens?!
Ringde i alla fall barnmorskan (Ida) och försökte förklara min historia, jag orka knappt en mening innan jag bröt ihop totalt. Hon var väldigt trevlig och go i telefonen, inte samma BM som plockade ut spiralen i januari. Hon försökte uppmuntra mig att jag gjorde helt rätt som ringde och berättade och av min historia som jag berättade så menade hon på att för att få göra en utredning så har du/ni redan testa såpass länge som de annars vill att man ska ge det 1 år innan man ska söka hjälp. Men med min historia så sa hon att ni har det redan med er och nu har det gått snart 9 månader sedan ni började för andra gången. Även hon var inne på samma spår som min barnmorska under tidigare graviditet, det finns hormonbehandling i tablettform. Men för att få det så behövs det göra en läkarundersökning och utredning av mina egna hormoner i kroppen.
Hon bad mig ringa vårdcentalen för en tid hos läkaren där allt skulle börja, och jag fick en liten känsla av hopp. Men sköterskan i telefonen blev lite osäker och gick och frågade någon kollega. För tydligen hade det varit jag och en patient till under dagen som ringt och vi skulle vända oss till kvinnokliniken istället. Jaha... Det kändes konstigt, men hon gick ju ändå ifrån och frågade en kollega så det stämde säkert tänkte jag.
Över 45 min telefonkö till kvinnokliniken kommer jag fram till ytterliggare en Barnmorska som jag får ännu en gång rabbla upp min historia och vad alla sagt till mig under vägens lopp. Även hon nämner att det finns enkal hjälpmedel ifrom av hormonsbehandling. Men ska gå och rådfråga med en kollega för det är 6mån väntetid på kvinnokliniken. Hon kommer tillbaka till mig och råder mig att ringa en privatklinik för att de själva har så lång vänte tid....
Så nu står jag här igen full av förtvivlan och hopplöshet, varför vill ingen hjälpa mig om det nu är så enkelt.
Det har varit ett tufft dygn huvudet värker och kroppen värker. Jag känner av en förkylning som säkert blir än mer påspädd av allt detta runtomkring. Så nu sjukskrev jag mig idag, jag orkar bara inte jobba. Huvudet håller på att explodera.
Åh den här stackars pappan som bara får ta hand om ett känslovrak som mest gråter och är nedstämd, inte speciellt lätt för han att sätta sig in i hela situationen och förstå min berg- och dalbana.
Nu måste jag ännu en gång ringa tillbaka till första barnmorskan och verkligen fråga hur jag ska göra, jag känner mig mest förvirrad just nu. Kan jag inte bara få hjälp!!