En stunden är jag jätte glad och lättad. Andra stunden är jag ledsen och känner en olustig känsla i kroppen. Skam över att vi inte klarar detta på egen väg utan behöver hjälp på ett eller annat vis.
Jag försöker att hela tiden tänka positivt och se det bra, äntligen finns det någon som lyssnar och faktiskt där finns för att hjälpa oss.
Barnmorskan var mycket positiv och peppade framförallt mig att nu lämnar vi detta gamla bakom oss och ser framåt. Detta ska vi fixa!
Jag är så medveten och övertygad om att felet ligger på mig, därför har jag svårt att släppa det gamla men jag försöker.
Nu är utredningen pågång, mina prover är lämnade och de svar hon hunnit få hittills såg bra ut. Näst ut är mannens tur att lämna prov. Sedan ska vi få träffa läkaren för ytterligare utredning. Sen är det störst sannolikhet att behandling påbörjas om nu inget annat dyker upp längs vägen.
Positiva tankar!